Känslan av att vilja ha dig så mycket att det det gör ont.
Känslan när du kramar mig och pussar mig på kinden.
Känslan av att du bryr dig.
Känslan när du gör samma sak med alla andra.
Känslan av att inte synas.
Känsla av att du inte bryr dig.
Känslan av att vara beredd att göra vad som helst, VAD SOM HELST, bara det blir du och jag.
Känslan av hopplöshet när ännu en kväll passerat.

Fick just reda på att jag inte fått jobbet jag sökt, och just nu känns allt fruktansvärt ovärt. Jag får spendera en sommar till i ful hatt och stekos, vilket är bättre än inget jobb alls antar jag. Jag ville verkligen, jag menar VERKLIGEN ha det här jobbet. Det hade varit en faktisk utmaning, något att skriva in i CV:t och vara stolt över. Jag kände på mig att jag inte skulle få det, men jag hoppades och jag förstår inte vad som gjorde de som faktiskt fick jobbet så speciella, vad har dom som jag inte har?

Nu är jag förvirrad, sur, ledsen, besviken och en massa annat. Det suger.

Jag kan prata hur mycket som helst om hur jag trivs med mig själv, att det inte finns någon anledning att gå ner i vikt så länge jag är frisk och har bra blodvärden och blodtryck, att klädkedjorna är onda som bara gör kläder upp till storlek 44 eller små 46 om man har tur, att jag minsann är vacker precis som jag är, men sanning är att så är det inte. Och det tycker inte jag heller. Klart jag också vill vara smal, klart jag vill att andra ska se på mig på det sätt som de ser på mina kompisar när vi är ute och jag blir ensam kvar på dansgolvet. Jag vill kunna ha kläderna på MQ trots att jag inte har råd. Framför allt vill jag kunna gå upp för en trappa utan att bli andfådd, utan att folk tittar på mig och tänker "fetto". Det är bara det att det krävs mer än vilja.

jag funderar över att skriva om mina farföräldrar, jag funderar över att skriva om en resa jag hoppas få göra och jag funderar över en person som försvunnit och studsat in i mitt liv om och om igen i två års tid. Men just nu verkar jag inte ens kunnat fokusera på Arkiv-X.

Jag återkommer.

Eftersom jag hade en 30%-lapp från Lindex och är lite för snål för att inte använda den sprang jag in på min lokala butik, där jag förövrigt nästan aldrig hittar något, för att åtminstone använda lappen på nått linne.
MEN, idag hittade jag faktiskt något jag varit ute efter ett bra tag, en oversizad, stickad tröja till alla sena pluggkvällar på iskalla bibliotek. (Hösten kommer, hur mycket man än försöker förneka det!)

Jag hade egentligen velat ha en långärmad, men Lindex har uppenbara problem med långärmat, så jag tar vad jag kan få.

Eftersom jag sitter här ensam på en lördagseftermiddag utan någon att göra planer med och utan någon egentlig lust att ta itu med vare sig diskberget, den stinkande soppåsen eller det grusiga golvet fick planerna jag länge haft att faktiskt göra något av den här bloggen komma fram. Alla bloggar behöver någon slags inriktning, men eftersom inte har några särskilda intressen eller ens ett spännande liv i största allmänhet får den helt enkelt handla om mig och det som faktiskt är den största delen av mitt liv: Det faktum att jag är tjock.

Neeeeeeeej säger du om du är min vän, så ska du väl inte kalla det? Du är väl inte tjock, bara lite... mullig! Men jo. Jag är tjock. Lets call a spade a spade som en annan fantastiskt tjockisbloggare en gång sa. Från och med nu är detta en tjockisblogg. Jag har naturligtvis stora planer för min tjockisblogg, den kommer bli fantastisk, om än inte så orginell.

Nytt år, nya människor, ny musik. Mycket har hänt det senaste året, och kanske har jag också förändrats. Jag vill gärna tro det. Frågan är ju om det är till det bättre eller sämre.
Jag har upptäckt saker om mig själv som jag kanske helst skulle vilja slippa veta, upptäckt sidor och särdrag hos mig själv jag inte är nöjd med. Att jag är konstig har jag alltid vetat, men att det kunde kännas såhär dåligt hade jag inte en aning om. Jag säger livskris, och ni kan äga att jag överdriver, men jag har livskrisat hela mitt liv. Alltid längtat framåt till nästa nivå, nästa steg, samtidigt som jag sett tillbaka med sorg och nostalgi på det jag lämnat. Ångrat det jag inte gjorde och haft ångest för det jag aldrig fick chansen till att väla att göra.
Det var så det var då, det är så det är nu.

Jag har funderat väldigt mycket över döden på senaste tiden. Inte av någon särskild anledning, det har bara blivit så. Jag upptäckte ett födelsemärke som såg lite konstigt ut och blev beskylld för att vara hypokondriker, vilket kanske stämmer, och det fick mig att inse att jag oftast inbillar mig själv att jag har cancer. Jag är livrädd för att få cancer. Alla sorters cancer.

Jag läser dödsannonserna i DN och funderar över vilken symbol som skulle representera mitt liv. Går det att med en enda liten symbol säga något om en människa som nu inte längre finns? Jag vill att den ska vara unik naturligtvis. Inget kors eller solnedgång eller fula hjärtan. Något som är jag. En lagbok kanske. Eller en sedelhög.

Jag vill bli kremerad också. Min största fasa efter att dö i cancer är att bli levande begravd. En kremering minskar ju onekligen riskerna för det. Dessutom står jag inte ut med tanken på att min kropp ska ruttna, att insekter ska krypa runt i något som ser ut som jag, eller vad man nu ska säga. Jag vill bli bregraven dock. Jag vill ha en gravsten med en gravvård som mina eventuella avkommor får ha dåligt samvete över och komma och plantera fula blommor på varje år. Jag tänker klamra mig fast i medvetandet på de levande så länge jag kan efter att jag är död.

Jag fick ett hastigt infall och loggade in på blogger för att skriva av mig. Väl inne har jag glömt bort vad jag skulle skriva. Kanske något om hur det är att vara tillbaka i Hudik, om så bara tillfälligt och på en gång börja vända på dygnet. Inte så att jag inte kan sova på nätterna, det kan jag. Jag vill bara inte. Jag somnar så snart jag släckt och lagt mig till rätta. Men det där lilla steget att släcka lampan, att fälla ihop datorn och den där lilla stunden då allt är helt tyst, och helt svart runtomkring mig får mig att sitta uppe lite till. Kolla ett avsnitt av Arkiv X till, en sista koll på facebook, en sista låt på Spotify.

Hur jag klarade mig igenom grundskolan här i Forsa är för mig en gåta. Hur jag dessutom fixade både det och den något mer trivsamma tillvaron på Bromangymnasiet med riktigt hyfsade betyg är en gåta så stor att det borde bedrivas forskning. Jag pluggade minimalt. Nu för tiden pluggar jag kanske inte järnet, men betydligt mer än jag skulle vilja eller egentligen mår bra av. Resultatet är medelmåttiga resultat. Betygen är inte allt säger vissa. Men med kassa betyg krävs en vinnande personlighet.

Att jag inte vet vad jag vill är min styrka och min svaghet. Det är vad som räddar mig när saker går fel. Det är vad som sinkar mig när det går bra. Jag går på autopilot. Jag vet vad jag inte vill. Det jag gör nu är ett sätt att hålla mardrömmarna på avstånd. Det är inte nödvändigtvis min dröm, men det är så gott som något.

Jag sitter här med något som Michaela skulle kalla morkkis och är besviken och generad på mig själv. Jag borde kanske inte vara det, eller så borde jag verkligen vara det, men hur som helst så har jag märkt en sida av mig själv jag helst skulle vilja knuffa tillbaka i skrubben den kom ifrån. Kanske är det en slags bifekt av den positiva nya sida jag märkt hos mig själv sedan jag flyttade från Hudik.

Vad jag behöver göra är att tänka efter lite mer innan jag gör och säger något. Jag brukade vara ganska bra på det.

Gud vill inte att jag ska vara lycklig. Det är ju så man måste se det. Bra saker händer inte mig, och om det gör det så kommer nått i vägen, och så är jag tillbaka på ruta ett igen.

Jag känner mer och mer att Jag behöver få lite verklighetsförankring på mina dagdrömmar, för min hjärna har en benägenhet att spela spratt med mig, och jag behöver veta om känslorna är på riktigt eller en produkt av min fantasi.

Rörigt? Oh ja, men det är min själsverksamhet i ett nötskal.

Jag sitter framför Sagan om ringen och försöker koncentrera mig, men det går uppenbarligen inte helt bra. Tankarna studsar runt i huvudet och jag får ingen ordning på något. Jag tittar runt på internet, kollar facebook, läser nån blogg, funderar hur i hela friden den där Kissie ser ut egentligen och klickar mig vidare. Börjar skriva lite på ett blogginlägg, sortera tankarna lite, raderar och börjar om. Det låter inte bra, det blir inte som när jag tänkte det. En gång i tiden var jag bra på det här. Jag hade en sak jag var bra på och det var det här. Nu går jag på universitetet och har en blogg som ingen läser. Den finns till för att jag trots allt fortfarande har ett behov av text. Jag tänker text, och ibland behöver den få komma ut.

En hel del människor trängs också i mitt huvud. Vissa tar lite för mycket plats. Jag är mycket väl medveten om att jag ger en speciell person alldeles för mycket plats, att jag bara gör det värre för mig själv. Men om jag måste välja mellan fantasier och total ensamhet så måste jag i alla fall försöka hålla hoppet vid liv.

Just nu skulle jag vara glad för det lilla.

Såhär sin sista natt som 19-åring blir det lätt att man börjar grubbla och tänka över sina första två årtionden. Vad jag hela tiden fastnar vid är hur jag inte är klar med min tonårsperiod samtidigt som jag inget hellre vill än att bli av med den.

Nu sitter här och känner på samma sätt som jag gjort så många gånger förr. Jag låter återigen ett fåtal människor och deras handlingar påverka mig mer än vad de borde få. Varje gång lovar jag mig själv att nu slutar jag bry mig. Men det är väl mitt problem. Jag bryr mig för mycket, och då blir det så här.

Söndagsbarn

Så fick bloggen äntligen ett namn. Skulle nån bry sig vad det står för, just fucking google it!

Hetta

Det är kokhett i mitt sovrum. Inte den mest ideala temperaturen att sova i. Hade en massa små idéer jag hade tänkt skriva om, men nu är dom borta. Märkligt, för det brukar ju vara på nätterna de kryper fram. På dagen är ju värmen av det slaget att man inte kan eller orka tänka.

The Killers är ultimat musik för hetta by the way.

Idag tror jag att jag känner för mycket. Jag bryr mig lite för mycket, önskar, behöver och vill ha alldeles för mycket. Jag blir besviken, gång på gång på gång, på människor jag älskar, som jag hatar och som jag inte ens känner. Och på mig själv. Mest av allt på mig själv.

Och nej, det handlar inte om dig. Eller om dig. Det handlar om mig.

Sommar!

Ja, jag vet inte jag, dags att ta upp bloggen igen kanske? Eller är det kanske lite ute med bloggar? Eller så inne att jag som aktivt strävar efter att vara alternativ borde låta bli? Men Linamartinsson gör det ju, så då borde det vara okej...

Skrev den sista tentan för terminen i dag, och i och med det har jag nu fullgjort min första termin på Stockholms universitet. Hurra för mig. I morgon ska jag jobba, i helgen ska jag jobba innan jag på söndag sätter mig på tåget norrut till Hudiksvall där jag på måndag ska... jobba. Utmattning, någon?

God Jul världen!

Jaja. Det har varit en bra vecka. i Tisdags klarade jag min uppkörning med "Kugg-Thorsten", och är nu stolt bilförare (Woho!). Den här veckan har jag därför kört oerhört mycket bil. Men än har jag inte kört på något, även om jag var ytterst nära att köra över en liten ekorre i går. Jag tror dock att den klarade sig.

Men nu är det jul. Det ligger lite mer snö än förra året, och huset är välstädat och finare än vanligt. Igår och förrgår har jag städat som en galning. Först skulle jag bara dammsuga lite. Men sen kom jag ju på att jag inte fick in mina rena kläder i garderoben, alltså måsta jag rensa den lite först. Vilket tog i runda slängar 3 timmar. Efter att ha skickat en halv sopsäck utslitna och fula kläder till soptunnan och en icakasse med mer eller mindre oanvända kläder till Röda Korset stupade jag i säng med ostädade golv.

Morgonen efter var jag inte direkt jättesugen på att städa, så jag bestämde mig för att rensa ut alla mina tidningar, gamla centerpapper, skolpapper och allt mellan himmel och jord. Torkade och dammsög gjorde jag inte förans jag verkligen inte kunde slänga något mer. Det är alltså väldigt välstädat i mitt rum.

GOD JUL!

Som jag sa....

Ibland blir man ju bara trött på människor. Jobbade i veckan som plockare på Överskottsbolaget. Det innebär att jag är anställd av en grossist för att enbart ta hand om en speciell sorts varor ( i det här fallet godis från Toms Webes). Jag har alltså ingen aning om (eller skyldighet att veta) var t.ex. skiftnycklarna eller blomkrukorna finns. Jag har heller inte på mig den gröna skjorta som alla ÖB-anställda har.

Iallafall: Jag står och plockar upp godis när en kvinna kommer fram:

Kvinnan: Ursäkta, jobbar du här?
Jag: Nej, tyvär, jag plockar bara upp godis.
Kvinna: Jaha, var står blomkrukorna nån stans?
Jag: Eh.. Jo, som jag sa så job....
Kvinna: Ja just det, nej det vet inte du förstås. (går därifrån)

En annan gång, jag plockar upp gelégodis när en man kommer fram:

Man: Hörredu, var har ni såna där praliner?
Jag: Praliner?
Man: (irriterad) Ja! Men såna där punchpraliner i påse som ni hade i bladet?
Jag: (Tänker förklara att han står vid fel hylla, här finns bara gelégodis) Ja, jag jobbar egentligen inte här, men dom finns inte här....
Man: Nej, det ser jag väl! (Går muttrande iväg)

Jag förstår att folk frågar, men lite hyfs har ju aldrig skadat.

Eller vaddå?

Här hade jag tänkt ladda upp en bild från stämman i Kalmar, men se det gick inte Blogger med på.

Tillbaka till samtiden

Ja, hej och hå, ni ser ju hur bra det gick med dom regelbundna uppdateringarna på den här bloggen...

Fick kents nya skiva hem i brevlådan i Måndags, och naturligtvis är den fantastiskt bra. Som vanligt.

Helg

Helgen har som vanligt gått i ett flygande fläng, men jag känner för en gångs skull att jag faktiskt åstakommit något.

I Lördags bakade jag och mamma lite drygt 150 kardemumma/vaniljbullar, och sen övningskörde jag till Delsbo där vi hälsade på min moster och åt middag.

Idag har jag äntligen fått fingrarna ur och städat, något jag inte gjort sen i mitten av Juni. Dammtorkningen är avklarad, nu återstår damsugning och moppning av golv. En härlig Söndagkväll med andra ord....

I morgon blir det skola som vanligt, och förhoppningsvis hinner jag förbi datorbutiken och kika på en laptop.

Föresten....

...varför blir jag alltid påprackad en massa flygblad av vänsterpartister? Dom planerar nått...

Jävlar i min låda!

Nu ska vi se om vi inte kan få lite fart på den här nya bloggen.

Jag måste varna er, jag har försökt tidigare, och det har gått dåligt. Men nu... NU! Nu ska det bli ändring. Om jag så bara ska skriva vad jag åt till middag så ska det skrivas här någorlunda ofta.

Välkommen till min nya blogg då.

Hoppsan

Testing testing...