Fick just reda på att jag inte fått jobbet jag sökt, och just nu känns allt fruktansvärt ovärt. Jag får spendera en sommar till i ful hatt och stekos, vilket är bättre än inget jobb alls antar jag. Jag ville verkligen, jag menar VERKLIGEN ha det här jobbet. Det hade varit en faktisk utmaning, något att skriva in i CV:t och vara stolt över. Jag kände på mig att jag inte skulle få det, men jag hoppades och jag förstår inte vad som gjorde de som faktiskt fick jobbet så speciella, vad har dom som jag inte har?

Nu är jag förvirrad, sur, ledsen, besviken och en massa annat. Det suger.

Jag kan prata hur mycket som helst om hur jag trivs med mig själv, att det inte finns någon anledning att gå ner i vikt så länge jag är frisk och har bra blodvärden och blodtryck, att klädkedjorna är onda som bara gör kläder upp till storlek 44 eller små 46 om man har tur, att jag minsann är vacker precis som jag är, men sanning är att så är det inte. Och det tycker inte jag heller. Klart jag också vill vara smal, klart jag vill att andra ska se på mig på det sätt som de ser på mina kompisar när vi är ute och jag blir ensam kvar på dansgolvet. Jag vill kunna ha kläderna på MQ trots att jag inte har råd. Framför allt vill jag kunna gå upp för en trappa utan att bli andfådd, utan att folk tittar på mig och tänker "fetto". Det är bara det att det krävs mer än vilja.