Jag har funderat väldigt mycket över döden på senaste tiden. Inte av någon särskild anledning, det har bara blivit så. Jag upptäckte ett födelsemärke som såg lite konstigt ut och blev beskylld för att vara hypokondriker, vilket kanske stämmer, och det fick mig att inse att jag oftast inbillar mig själv att jag har cancer. Jag är livrädd för att få cancer. Alla sorters cancer.

Jag läser dödsannonserna i DN och funderar över vilken symbol som skulle representera mitt liv. Går det att med en enda liten symbol säga något om en människa som nu inte längre finns? Jag vill att den ska vara unik naturligtvis. Inget kors eller solnedgång eller fula hjärtan. Något som är jag. En lagbok kanske. Eller en sedelhög.

Jag vill bli kremerad också. Min största fasa efter att dö i cancer är att bli levande begravd. En kremering minskar ju onekligen riskerna för det. Dessutom står jag inte ut med tanken på att min kropp ska ruttna, att insekter ska krypa runt i något som ser ut som jag, eller vad man nu ska säga. Jag vill bli bregraven dock. Jag vill ha en gravsten med en gravvård som mina eventuella avkommor får ha dåligt samvete över och komma och plantera fula blommor på varje år. Jag tänker klamra mig fast i medvetandet på de levande så länge jag kan efter att jag är död.

Jag fick ett hastigt infall och loggade in på blogger för att skriva av mig. Väl inne har jag glömt bort vad jag skulle skriva. Kanske något om hur det är att vara tillbaka i Hudik, om så bara tillfälligt och på en gång börja vända på dygnet. Inte så att jag inte kan sova på nätterna, det kan jag. Jag vill bara inte. Jag somnar så snart jag släckt och lagt mig till rätta. Men det där lilla steget att släcka lampan, att fälla ihop datorn och den där lilla stunden då allt är helt tyst, och helt svart runtomkring mig får mig att sitta uppe lite till. Kolla ett avsnitt av Arkiv X till, en sista koll på facebook, en sista låt på Spotify.

Hur jag klarade mig igenom grundskolan här i Forsa är för mig en gåta. Hur jag dessutom fixade både det och den något mer trivsamma tillvaron på Bromangymnasiet med riktigt hyfsade betyg är en gåta så stor att det borde bedrivas forskning. Jag pluggade minimalt. Nu för tiden pluggar jag kanske inte järnet, men betydligt mer än jag skulle vilja eller egentligen mår bra av. Resultatet är medelmåttiga resultat. Betygen är inte allt säger vissa. Men med kassa betyg krävs en vinnande personlighet.

Att jag inte vet vad jag vill är min styrka och min svaghet. Det är vad som räddar mig när saker går fel. Det är vad som sinkar mig när det går bra. Jag går på autopilot. Jag vet vad jag inte vill. Det jag gör nu är ett sätt att hålla mardrömmarna på avstånd. Det är inte nödvändigtvis min dröm, men det är så gott som något.

Jag sitter här med något som Michaela skulle kalla morkkis och är besviken och generad på mig själv. Jag borde kanske inte vara det, eller så borde jag verkligen vara det, men hur som helst så har jag märkt en sida av mig själv jag helst skulle vilja knuffa tillbaka i skrubben den kom ifrån. Kanske är det en slags bifekt av den positiva nya sida jag märkt hos mig själv sedan jag flyttade från Hudik.

Vad jag behöver göra är att tänka efter lite mer innan jag gör och säger något. Jag brukade vara ganska bra på det.

Gud vill inte att jag ska vara lycklig. Det är ju så man måste se det. Bra saker händer inte mig, och om det gör det så kommer nått i vägen, och så är jag tillbaka på ruta ett igen.

Jag känner mer och mer att Jag behöver få lite verklighetsförankring på mina dagdrömmar, för min hjärna har en benägenhet att spela spratt med mig, och jag behöver veta om känslorna är på riktigt eller en produkt av min fantasi.

Rörigt? Oh ja, men det är min själsverksamhet i ett nötskal.

Jag sitter framför Sagan om ringen och försöker koncentrera mig, men det går uppenbarligen inte helt bra. Tankarna studsar runt i huvudet och jag får ingen ordning på något. Jag tittar runt på internet, kollar facebook, läser nån blogg, funderar hur i hela friden den där Kissie ser ut egentligen och klickar mig vidare. Börjar skriva lite på ett blogginlägg, sortera tankarna lite, raderar och börjar om. Det låter inte bra, det blir inte som när jag tänkte det. En gång i tiden var jag bra på det här. Jag hade en sak jag var bra på och det var det här. Nu går jag på universitetet och har en blogg som ingen läser. Den finns till för att jag trots allt fortfarande har ett behov av text. Jag tänker text, och ibland behöver den få komma ut.

En hel del människor trängs också i mitt huvud. Vissa tar lite för mycket plats. Jag är mycket väl medveten om att jag ger en speciell person alldeles för mycket plats, att jag bara gör det värre för mig själv. Men om jag måste välja mellan fantasier och total ensamhet så måste jag i alla fall försöka hålla hoppet vid liv.

Just nu skulle jag vara glad för det lilla.

Såhär sin sista natt som 19-åring blir det lätt att man börjar grubbla och tänka över sina första två årtionden. Vad jag hela tiden fastnar vid är hur jag inte är klar med min tonårsperiod samtidigt som jag inget hellre vill än att bli av med den.

Nu sitter här och känner på samma sätt som jag gjort så många gånger förr. Jag låter återigen ett fåtal människor och deras handlingar påverka mig mer än vad de borde få. Varje gång lovar jag mig själv att nu slutar jag bry mig. Men det är väl mitt problem. Jag bryr mig för mycket, och då blir det så här.

Söndagsbarn

Så fick bloggen äntligen ett namn. Skulle nån bry sig vad det står för, just fucking google it!

Hetta

Det är kokhett i mitt sovrum. Inte den mest ideala temperaturen att sova i. Hade en massa små idéer jag hade tänkt skriva om, men nu är dom borta. Märkligt, för det brukar ju vara på nätterna de kryper fram. På dagen är ju värmen av det slaget att man inte kan eller orka tänka.

The Killers är ultimat musik för hetta by the way.

Idag tror jag att jag känner för mycket. Jag bryr mig lite för mycket, önskar, behöver och vill ha alldeles för mycket. Jag blir besviken, gång på gång på gång, på människor jag älskar, som jag hatar och som jag inte ens känner. Och på mig själv. Mest av allt på mig själv.

Och nej, det handlar inte om dig. Eller om dig. Det handlar om mig.

Sommar!

Ja, jag vet inte jag, dags att ta upp bloggen igen kanske? Eller är det kanske lite ute med bloggar? Eller så inne att jag som aktivt strävar efter att vara alternativ borde låta bli? Men Linamartinsson gör det ju, så då borde det vara okej...

Skrev den sista tentan för terminen i dag, och i och med det har jag nu fullgjort min första termin på Stockholms universitet. Hurra för mig. I morgon ska jag jobba, i helgen ska jag jobba innan jag på söndag sätter mig på tåget norrut till Hudiksvall där jag på måndag ska... jobba. Utmattning, någon?