Jag har funderat väldigt mycket över döden på senaste tiden. Inte av någon särskild anledning, det har bara blivit så. Jag upptäckte ett födelsemärke som såg lite konstigt ut och blev beskylld för att vara hypokondriker, vilket kanske stämmer, och det fick mig att inse att jag oftast inbillar mig själv att jag har cancer. Jag är livrädd för att få cancer. Alla sorters cancer.

Jag läser dödsannonserna i DN och funderar över vilken symbol som skulle representera mitt liv. Går det att med en enda liten symbol säga något om en människa som nu inte längre finns? Jag vill att den ska vara unik naturligtvis. Inget kors eller solnedgång eller fula hjärtan. Något som är jag. En lagbok kanske. Eller en sedelhög.

Jag vill bli kremerad också. Min största fasa efter att dö i cancer är att bli levande begravd. En kremering minskar ju onekligen riskerna för det. Dessutom står jag inte ut med tanken på att min kropp ska ruttna, att insekter ska krypa runt i något som ser ut som jag, eller vad man nu ska säga. Jag vill bli bregraven dock. Jag vill ha en gravsten med en gravvård som mina eventuella avkommor får ha dåligt samvete över och komma och plantera fula blommor på varje år. Jag tänker klamra mig fast i medvetandet på de levande så länge jag kan efter att jag är död.

Jag fick ett hastigt infall och loggade in på blogger för att skriva av mig. Väl inne har jag glömt bort vad jag skulle skriva. Kanske något om hur det är att vara tillbaka i Hudik, om så bara tillfälligt och på en gång börja vända på dygnet. Inte så att jag inte kan sova på nätterna, det kan jag. Jag vill bara inte. Jag somnar så snart jag släckt och lagt mig till rätta. Men det där lilla steget att släcka lampan, att fälla ihop datorn och den där lilla stunden då allt är helt tyst, och helt svart runtomkring mig får mig att sitta uppe lite till. Kolla ett avsnitt av Arkiv X till, en sista koll på facebook, en sista låt på Spotify.

Hur jag klarade mig igenom grundskolan här i Forsa är för mig en gåta. Hur jag dessutom fixade både det och den något mer trivsamma tillvaron på Bromangymnasiet med riktigt hyfsade betyg är en gåta så stor att det borde bedrivas forskning. Jag pluggade minimalt. Nu för tiden pluggar jag kanske inte järnet, men betydligt mer än jag skulle vilja eller egentligen mår bra av. Resultatet är medelmåttiga resultat. Betygen är inte allt säger vissa. Men med kassa betyg krävs en vinnande personlighet.

Att jag inte vet vad jag vill är min styrka och min svaghet. Det är vad som räddar mig när saker går fel. Det är vad som sinkar mig när det går bra. Jag går på autopilot. Jag vet vad jag inte vill. Det jag gör nu är ett sätt att hålla mardrömmarna på avstånd. Det är inte nödvändigtvis min dröm, men det är så gott som något.

Jag sitter här med något som Michaela skulle kalla morkkis och är besviken och generad på mig själv. Jag borde kanske inte vara det, eller så borde jag verkligen vara det, men hur som helst så har jag märkt en sida av mig själv jag helst skulle vilja knuffa tillbaka i skrubben den kom ifrån. Kanske är det en slags bifekt av den positiva nya sida jag märkt hos mig själv sedan jag flyttade från Hudik.

Vad jag behöver göra är att tänka efter lite mer innan jag gör och säger något. Jag brukade vara ganska bra på det.