Jag fick ett hastigt infall och loggade in på blogger för att skriva av mig. Väl inne har jag glömt bort vad jag skulle skriva. Kanske något om hur det är att vara tillbaka i Hudik, om så bara tillfälligt och på en gång börja vända på dygnet. Inte så att jag inte kan sova på nätterna, det kan jag. Jag vill bara inte. Jag somnar så snart jag släckt och lagt mig till rätta. Men det där lilla steget att släcka lampan, att fälla ihop datorn och den där lilla stunden då allt är helt tyst, och helt svart runtomkring mig får mig att sitta uppe lite till. Kolla ett avsnitt av Arkiv X till, en sista koll på facebook, en sista låt på Spotify.

Hur jag klarade mig igenom grundskolan här i Forsa är för mig en gåta. Hur jag dessutom fixade både det och den något mer trivsamma tillvaron på Bromangymnasiet med riktigt hyfsade betyg är en gåta så stor att det borde bedrivas forskning. Jag pluggade minimalt. Nu för tiden pluggar jag kanske inte järnet, men betydligt mer än jag skulle vilja eller egentligen mår bra av. Resultatet är medelmåttiga resultat. Betygen är inte allt säger vissa. Men med kassa betyg krävs en vinnande personlighet.

Att jag inte vet vad jag vill är min styrka och min svaghet. Det är vad som räddar mig när saker går fel. Det är vad som sinkar mig när det går bra. Jag går på autopilot. Jag vet vad jag inte vill. Det jag gör nu är ett sätt att hålla mardrömmarna på avstånd. Det är inte nödvändigtvis min dröm, men det är så gott som något.