Jag har funderat väldigt mycket över döden på senaste tiden. Inte av någon särskild anledning, det har bara blivit så. Jag upptäckte ett födelsemärke som såg lite konstigt ut och blev beskylld för att vara hypokondriker, vilket kanske stämmer, och det fick mig att inse att jag oftast inbillar mig själv att jag har cancer. Jag är livrädd för att få cancer. Alla sorters cancer.

Jag läser dödsannonserna i DN och funderar över vilken symbol som skulle representera mitt liv. Går det att med en enda liten symbol säga något om en människa som nu inte längre finns? Jag vill att den ska vara unik naturligtvis. Inget kors eller solnedgång eller fula hjärtan. Något som är jag. En lagbok kanske. Eller en sedelhög.

Jag vill bli kremerad också. Min största fasa efter att dö i cancer är att bli levande begravd. En kremering minskar ju onekligen riskerna för det. Dessutom står jag inte ut med tanken på att min kropp ska ruttna, att insekter ska krypa runt i något som ser ut som jag, eller vad man nu ska säga. Jag vill bli bregraven dock. Jag vill ha en gravsten med en gravvård som mina eventuella avkommor får ha dåligt samvete över och komma och plantera fula blommor på varje år. Jag tänker klamra mig fast i medvetandet på de levande så länge jag kan efter att jag är död.